det kryper i kroppen. jag är kall om snoken, kall om fingrarna, darrar på händerna och ser absolut ingenting. förbannad. "jävla skitremsa, lägg dig rätt!" jag står ensam i det trånga rummet, har låst in mig på labet och trots att jag är helt själv och att det bara är jag som har nyckel hör jag konstiga ljud utanför. skrämmer upp mig själv, jag som slutade vara rädd för mörker när jag fortfarande gick på dagis. hur länge har jag varit här inne? har ingen klocka. och förresten, även om jag haft en hade jag ändå inte kunnat se vad den visade. det måste vara helt, totalt mörker.

till slut ger jag mig. efter att ha tappat (den jävla) filmrullen på golvet för tredje gången ger jag upp. hämtar erlend som får sätta i den åt mig. han klarar biffen på en minut. och jag blir ännu mer förbannad. avskyr att inte klara saker själv. avskyr att be om hjälp. ensam är stark och allt det där.

och sen är det det här med framkallning och agitering och vatten och fix och skölj och flo. klocka med stoppur, räkna minuter. vattnet som aldrig blir exakt 20 grader utan hela tiden diffar på en halv. jag fryser om kroppen men huvudet kokar. varför, varför, varför ska det vara så in i helvetes jävla svårt?!

men så kommer jag på mig själv. och ser mig med någon annans ögon. skrikandes och svärandes åt en burk med en plastremsa i. all energien som jag lägger på något så simpelt som lite plast. jag undrar var det kommer ifrån. aggressionen. irritationen. alla dessa känslor som jag plötsligt inte kan kontrollera.

igår var jag så slut när jag kom hem att jag satt på hallgolvet i en kvart innan jag orkade röra mig, stirrandes rakt fram. bara att andas in, andas ut gjorde mig alldeles matt. det var en annorlunda slags trötthet jag inte känt förut. som en hopplöshet, fast utan att känna. en tomhet, fast fortfarande vara fylld av intryck. som ett vakuum. det fanns inga tankar och inga känslor. bara en slags ihålighet och en tom blick.

det är något som händer. någonting känns annorlunda. jag vet inte vad och jag vet inte på vilket sätt, vet inte ens om det är tillfälligt eller varigt, men någonting känns annorlunda. jag måste bara komma på vad.