när känslorna tar över
jag är en känslomänniska. jag ser allt i svart eller vitt, finns inga mellanting, antingen är jag jätteglad eller jättelåg men aldrig någonting däremellan. och jag tycker det är rätt okej. för varje topp och varje dal lär jag mig mer och mer om hur jag funkar, hur jag ska handskas med mig själv, få ut max av mitt glada humör och försöka stänga av lite när jag faller nedåt. jag lär mig njuta av att faktiskt må skit ibland, för det är en del av mig. och om jag bara andas igenom mörkret och låter mig vara kan jag nästan lita på att dagen efter kommer vara lite lättare. kanske inte bra, men i alla fall bättre.
men så finns det dessa undantag. dagarna jag inte riktigt kan hantera, då det blir total felkoppling i hjärnan och jag snurrar in mig i mig själv. dessa hemska, vidriga dagar då min hjärna verkar smått schizofren och jag känner allting på samma gång. pendlar mellan total eufori och kolsvart natt. såna dagar slutar aldrig bra.
idag var en sån dag. skillnaden idag mot alla andra gånger är att jag inte vet om det var en bra eller dålig dag. känner mig totalförvirrad. vet inte om jag ska gråta mig till sömns eller mysa ner mig och bara må. haha. låter det knäppt? jag känner mig rätt knäpp.
.. jag orkar nog inte gråta idag. min kropp har fått nog med hat, jag har slitit i mitt hår och förbannat denna ständiga rishög, har stått framför spegeln och tänkt att jag är det fulaste som finns. ska klappa om mig själv, bädda ner mig och sova gott. och hoppas att imorgon är en bra dag. för det är jag värd.
.. jag orkar nog inte gråta idag. min kropp har fått nog med hat, jag har slitit i mitt hår och förbannat denna ständiga rishög, har stått framför spegeln och tänkt att jag är det fulaste som finns. ska klappa om mig själv, bädda ner mig och sova gott. och hoppas att imorgon är en bra dag. för det är jag värd.
minns morfar
det är den 17 april 2004. min äldsta och första bästa vän robin fyller 15. jag har varit ungdomsledare för min första grupp konfirmander och idag ska dom konfirmeras i domkyrkan. vi har repat ingångar och utgångar och framträdanden i flera dagar, provat kåpor och övat fader vår tills vi mumlar den i sömnen. på genrepet satt allt som det skulle och våra konfirmander är säkert jättenervösa.
solen skiner och ikväll ska jag och mina bästa vänner dricka oss fulla på 3.5:or och mixed malt för första gången. jag har just gjort mig klar. jag har fina kläder och sminket sitter där det ska. då ringer telefonen.
mamma lyfter luren redan efter en signal. min syster och jag ser på varandra. vi vet båda två vad det handlar om. jag sjunker ner på golvet.
det är den 17 april 2004 och min morfar är död. resten av dagen går jag som i en dimma. det enda som finns är små brottstycken av en helhet och en ständigt molande värk i hjärtat. jag är i kyrkan och mina föräldrar berättar vad som har hänt för prästen och församlingsledaren. dom kramar om mig och jag gråter. går längs altargången, upp och ner, sanna går bredvid mig. vi säger ingenting. linda och bella har på något sätt fått veta och möter mig utanför kyrkan. dom trycker min hand och frågar försiktigt, som bara 15-åringar kan göra, om jag ska vara med ikväll. att det kanske vore bra för mig att tänka på någonting annat. jag bara skakar på huvudet.
resten av dagen regnar det. robin har en ny kostym och vi firar hans födelsedag och konfirmation på altanen på baksidan. jag har bara ont. för min morfar är död.
min morfar, som alltid luktade sommarvärme och lite svett. som var den enda som var vaken när jag tultade upp först av alla, som bredde mackor med leverpastej medan vi läste tidningar och alla andra sov. som vi alltid köpte aftonbladet till och som varje dag skrev upp vädret i små almanackor. som med sin stora ölmage satt i solstol och drack gin och tonic på dansbanan på landet. som tog med mig och min syster ut på sjön och la nät, sena kvällar, och väckte oss tidigt i ottan för att hämta upp dom, ända tills jag blev så pass stor att jag insåg att sova var en bra grej. som tyckte att jag var lik anja pärson. morfar som var så händig, som gav mig hemslöjdade stövelknektar och brudkistor i födelsedagspresent och som var så duktig på att teckna. som jag upptäckte att jag har så mycket gemensamt med, när det redan var för sent.
och nu ikväll gick jag in på facebook och såg att robin fyller 23 år. 17 april 2012. det har redan gått åtta år. åtta år sen jag förlorade min älskade morfar och åtta år sen vi fick lisen. vår tröstekatt.
ibland säger mamma att jag liknar honom. "det är morfarsarvet", brukar hon säga och skratta lite. min förmåga att tappa bort mig lite här och var och inte hitta rätt. min förkärlek till poesi och nils ferlin. när jag tar fram skissblock och pennor. då påpekar hon det alltid. morfarsarvet.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
om söndagsångest
det är söndag, klockan är fem och snart har ännu en dag passerat, försvunnit ut i ingenstans. jag får alltid lite panik på söndagar. får alltid små dippar och måste kämpa emot den där starka kraften som helst av allt vill att jag bara ligger kvar i sängen. gömmer mig under täcket, stänger av telefonen och låtsas att jag inte finns.
söndagar är liksom kravlösa. det enda man ska vara på en söndag är bakis, och är man inte det kan man ändå inte göra någonting. speciellt inte i norge, där allt utom bio och små pakistanska kvartersbutiker är stängt. speciellt inte såna här dagar, när regnet hänger i luften och jag måste ha elementet på högsta värme för att inte frysa arslet av mig.
ändå är det alltid dessa förbannade söndagar som matar min prestationsångest å det grövsta. det är ändå 14 vakna timmar. en eon av tid. och tänk vad mycket bra jag skulle kunna uträtta med all den tiden i mina händer. ändå rinner den igenom, sakta, sakta, som i ett timglas. tid är guld och guldet blev till sand och till slut är klockan läggdags och jag kan äntligen andas ut. när dagen väl har gått finns det ju ingenting att göra åt saken. ingen idé att ha ångest över någonting som ändå inte kan förändras.
söndagar är liksom kravlösa. det enda man ska vara på en söndag är bakis, och är man inte det kan man ändå inte göra någonting. speciellt inte i norge, där allt utom bio och små pakistanska kvartersbutiker är stängt. speciellt inte såna här dagar, när regnet hänger i luften och jag måste ha elementet på högsta värme för att inte frysa arslet av mig.
ändå är det alltid dessa förbannade söndagar som matar min prestationsångest å det grövsta. det är ändå 14 vakna timmar. en eon av tid. och tänk vad mycket bra jag skulle kunna uträtta med all den tiden i mina händer. ändå rinner den igenom, sakta, sakta, som i ett timglas. tid är guld och guldet blev till sand och till slut är klockan läggdags och jag kan äntligen andas ut. när dagen väl har gått finns det ju ingenting att göra åt saken. ingen idé att ha ångest över någonting som ändå inte kan förändras.
men jag jobbar på det. jag försöker lära mig att slappna av. att fylla lungorna med luft och sakta släppa ut den igen. att lugna mig och tänka att det är helt okej med en dag i veckan som inte är särskilt händelserik. för vad jag än tar mig för är det bättre än att ligga i sängen och ha hjärtklappning med en alldeles för hög vilopuls.
för ett halvår sen var det här mer regel än undantag. nu är det snarare tvärtom. visst, jag låter telefonen ringa för det skrämmer mig att ta samtal när jag inte vet anledningen till varför personen ringer. visst, jag låter mig själv komma undan med att äta äpplen istället för riktig mat för att jag får sån otrolig beslutsångest och det ändå bara är söndag. visst, jag kollar på dubbla episoder av big brother och får lite ångest för att jag egentligen har två tjocka böcker om communicating design och information architecture att läsa. MEN DET MÅSTE VARA OKEJ. så länge det inte är varje dag. så länge det inte blir en vana.
och så länge jag inte kolar vippen är det säkert bara nyttigt.