att lyssna på kroppen

natten till igår fick jag knappt sova. igår var planlagd från morgon till kväll och jag var en smula nervös och stirrig. somnade alldeles för sent och vaknade efter bara fyra timmar. och så fullt upp och från två till nio var lägenheten full av folk. jättefin dag, men när anniken och kristine (som var dom sista kvar) till slut hade gått smet min sista energi iväg, den med. jag blev alldeles tom. och trött. fruktansvärt trött. siri tittade storögt när jag stängde ner datorn och sa godnatt tjugo över tio. somnade som en stock och sov tungt hela natten.
 
och så vaknade jag efter 13 (!) timmar av ett hårt, hårt bultande hjärta. satte mig upp och som på beställning kom näsblodet, såklart. så blir det alltid när jag är stressad. tog en lugn förmiddag, åt frukost i sakta mak - tills jag kom på att jag inte hade lämnat in ett viktigt resepapper till skolan. inte heller hade jag skrivit ut resedokumenten. så, snörade på mig joggingskor och drog på mig löparjackan och sprang till och från skolan. 5 km på 25 minuter och slitna fötter, anklar och vader efter framfotslöpningen på köpet. väl hemkommen tog jag mig en fruktsalladslunch på balkongen i solen, och sen dess har jag knappt tagit mig ur soffan. trots återtagen sömn är jag fortfarande så otroligt trött, och det känns som att någon har lagt en tiokilos viktplatta på skallen. tunga ögon. tunga ben.
 
och här kommer dagens utmaning. för egentligen var planen att springa till gymmet, ta 45 minuter spinning och därefter en timmes catslide. och fan vad det tar emot, men jag väljer att lyssna på kroppen. och stanna i soffan. för hur pass mycket dålig människa jag än känner mig som, hur mycket det känns som att jag sviker mig själv när jag inte gör vad jag egentligen har bestämt mig för, så måste jag inse att det är okej. en halvtimmes löpning är bättre än ingenting. jag ska vara glad för att jag fått benen att lubba en halvmil! dessutom har jag hängt i träningsstången med jämna mellanrum och är nu uppe i 13 chins. 4x2 och 5x1.
 
så jag stannar hemma. byter ut löpartights och sportbh till shorts och hoodie. duschar varmt. handlar mat till ikväll och mellanmålsnötter och smink-wipes till resan. resan, ja, imorgon drar jag och klassen till london för några dagar! vi får tre intensiva dagar fulla av museibesök och galleriöppningar, och så förhoppningsvis tid till ett par öl och lite primark på det. och så back to workout med styrketräning på fredag, ben- och bröstpass på lördag och releaseparty för nya corebar HIT-programmet på söndag. eventuellt en löptur med anniken också. det blir bra. nu bestämmer vi att det blir bra.
 
 
näsblodstjejen och soltjejen.

tick tock, tick tock

sömnen lyser med sin frånvaro. hade en så konstig krypande känsla i kroppen ikväll, beskrev den för kristine som fysisk ångest utan det psykiska, som att jag var jättenervös och med hjärtklappning. satt uppe och ritade bra länge. somnade någon gång efter 01. vaknade straxt efter 02 och trodde att klockan var mycket mer. kunde inte somna om. låg och försökte tills klockan slog 03, då gav jag upp. nu arkiverar jag gamla blogginlägg och filosoferar.
 
funderar över morgondagen och resten av helgen. har teckning mellan 9-12 imorgon, och så jobb mellan 16-19. kristine och ylva kommer och möter upp mig på jobbet och så ska vi på teater klockan 19.30. träning måste alltså petas in mellan skola och jobb om det ska hinnas med imorgon, och det borde jag se till, för på lördag jobbar jag till 16 och sen var planen att jag och emilia skulle till tågstationen och snacka med sj angående tågluffen. har fått till fyra träningspass hittills. spinning på måndag, pt på tisdag, catslide+body balance på onsdag och zumba, movement prep och zumba masterclass idag. jag måste ha åtminstone fem dagar träning den här veckan. hade planerat sex men vet inte om det kommer funka. småpanik. gillar inte att ändra sånt jag redan har bestämt men vet att det kanske är bra övning. känna på kampen. märker att jag ligger på gränsen för vad huvudet pallar med, blir lite knäpp. förra veckan tränade jag sex dagar med möjlighet till en sjunde, valde att skippa det (vet hur viktigt det är med restitution, bla, bla, bla) och satt som på nålar hela söndagen. jag vill kunna ha vilodagar med gott samvete. jag vill inte göra träningen till något jag måste. jag vill fortsätta ha kul och ha lust.
 
hur som. har droppat in lite beställningar också dom senaste dagarna, sjukt roligt. dels från någon bekant till hon jag gjorde sista jobbet till, men mamma och bella och min kusin har också verkat intresserade. rrroligt. patrik skickade ett mail med uppgifter som jag ska göra tills jag kommer hem, typ tänka igenom målgrupp, fokusering och logotyp. undrar när jag ska hinna med det. står inte på förrän det är slutet av mars och jag ska hem.
 
mja, ska jag kanske ge kudden en chans till? tror det. att prova har ju aldrig skadat.

att vara, eller inte vara, ensam.

fredagkväll. helg! jag sitter i en stor trea med takterass på rodeløkka och väntar på att tio minuter ska gå. då ska jag till olov ryes, till villa paradiso och möta upp tjejerna för middag. hanna och sandra har besök av deras bästa vän, så blev visst en liten get-together. bra. jag har inte hängt med tjejerna på evigheter. annat har kommit i vägen, jag har inte orkat vara särskilt social och dom få gånger jag har pallat med umgänge har det varit med emilia. för med henne är det ju nästan som att vara själv. vi hänger och om jag inte orkar snacka så spelar det ingen roll för henne. hon känner mig. hon läser mig bättre än någon annan och sväljer mig med hull och hår.
 
märker att jag är i en period av osocialitet igen. känner inte för att omge mig av folk. hemmakvällar lockar mer och mer, en kväll på stan är inte så jävla fet, jag kan lika gärna sitta i min egen soffa och se på dålig tv. även fast jag VET att jag bara gräver mig djupare ner i samma gamla fålla är det så jävla lätt att trilla dit. tänker att hemmakvällar inte är så dumma i alla fall. tänker att det ordnar sig ändå och ignorerar att dagarna går, jag blir äldre och att jag kastar bort min tid på ting som inte ger mig något över huvud taget.
 
det är svårt. svårt att släppa greppet om något som spelar en så viktig roll i mitt liv. eller, svårt att hitta balans mellan vad som är sunt och vad som är skadligt för mig. ensamtid. är så lätt att tippa över till något destruktivt. antingen har jag människor runt mig varje vaken minut, eller så stänger jag in mig och vill helst inte träffa någon alls. skitsvårt.
 
men, jag gör mitt bästa. jag försöker tolka signalerna och dekoda när jag verkligen behöver vara ensam och när jag tar det som skydd. ikväll träffar jag tjejerna. imorgon kommer ylva och kristine hit för att se på norska melodifestivalen och så ska vi ut och sjunga karaoke. nästa helg ska jag och emilia och c/o hem till martin och linus. det blir bra. jag vet ju att det blir bra, när jag väl är där. det är bara så jävla klurigt innan.

2 januari vs 29 maj

plockade fram dagboken för att skriva lite. fick en jättefin anteckningsbok av emilia i julklapp och nu vill jag bli färdig med den gamla (som jag började skriva i 9 februari 2010..) så att jag kan få börja i en ny. gillar nystarter. har alltid gjort. kommer antagligen alltid göra. känslan av att lägga undan gammalt groll och starta upp med nya, friska tankar. framför allt eftersom mitt liv ser så annorlunda ut nu. och jag vill inte låta det smutsas ner av mitt gamla jag.
 
har tidigare sagt att 2012 var året det hände. året då jag tog tag i mig själv. året jag hamnade vid ett vägskäl och äntligen, efter mycket velande fram och tillbaka, valde rätt väg. rätt riktning. senvintern och våren var då det hände, jag fightades som ett djur och sakta men säkert stretade jag mig mot toppen. det här är egentligen bara en känsla jag har haft och mina tankar då har jag för längesen glömt bort. man gör ju gärna det. glömmer det fula och trasiga och kommer ihåg det fina. det är väl ren självbevarelsedrift.
 
hur som helst. nu kände jag mig mogen att läsa gamla dagboksinlägg. det gör ont att se hur ledsen jag var, men är så fantastiskt att se skillnaden efter några månader att jag bara måste dela med mig av mitt innersta. jag tänker att det är lika härligt för er som det är för mig.
 
 
2 januari kl. 01.49
2012. nytt år och nya möjligheter men jag sitter redan och grinar för jag är så jävla skraj. uppgiven, rädd och ledsen. jag orkar inte! orkar ingenting. inte vara så känslig och inte bry mig så mycket men framför allt inte hata mig själv så jävligt. jag orkar inte med tanken på att jag ska leva i så jävla många år till. det här tar knäcken på mig.
 
jävla skitliv. och jävla helvete som aldrig tar slut.
 
 
så går det några månader, fyra och 27 dagar för att vara exakt. under den tiden har jag börjat träna med pt, försiktigt lärt mig äta frukost, försöker få till tre mål mat med mellanmål, börjat dricka vatten och slutat dricka åtta koppar kaffe om dagen.
 
 
29 maj kl. 21.27
tisdag i maj. sitter i träningskläder och svettigt hår, nyss hemkommen från gymmet och pt-timme med anniken. mår ganska bra. känner mig lugn, samtidigt som det rycker och spritter i hela kroppen. en nervös känsla, jag andas bort den. väljer bort den. låter den inte slå rot, behåller lugnet. för det ska jag ha. det är jag värd. så. jävla. värd.
 
märks det? att jag är någon ny? något säkrare. kanske bättre. kanske mer stabil och definitivt gladare. jag hoppas det.
 
jag klarar mig. jag kommer inte att gå under. det kommer bli något bra, rent ut sagt storslaget av mig, en dag, när tiden, världen, jag själv är mogen. jag är bara värd det bästa och ingenting är för bra för mig. jag är bra. jag duger. jag duger!!!
 
glöm inte. lyssna, isabell, för det här är viktigt. glöm inte och aldrig att du är värdig. du är ingen dålig människa, folk ser dig inte som äcklig och motbjudande. människor tycker om dig, värdesätter dig, så varför skulle du inte göra detsamma.
 
så jag bestämmer mig. jag vänder blad och börjar på ett nytt kapitel. ett ljust kapitel och oskrivna blad. väljer att lämna mitt förflutna bakom mig och omfamnar framtiden. den som är min. och lovar att aldrig trampa på mig själv igen. lovar att göra mitt bästa, varje dag, för att jag ska ha det bra. och lovar att göra allt som står i min makt för att inte glömma det här.
 
jag har framtiden i mina händer.
och framtiden börjar
 
nu.

bokmal

idag hämtade jag ut ett paket på posten. hade beställt en hel hög med böcker där "pigg och glad med raw food" av vibeke amdisen var en av dom. sitter nu och läser förordet och måste bara dela med mig av den finaste delen som nästan rör mig till tårar:
 
gaia - moder jord.
 
tack för att jag får inandas din luft
och för att jag får dricka av ditt vatten.
tack för att jag får äta av din levande föda
och för att jag får ta din läkande medicin.
tack för att jag får leva bland djur och människor
och för att du ger mig fast mark under mina fötter.
tack för att du låter solens strålar lysa på mig
och för att jag kan känna regnet mot mitt ansikte.
tack för att jag får lukta på blommornas sötma
och för att jag får uppleva solnedgången.
tack för att du visar mig stjärnhimlens oändliga storhet
och för att jag får känna månens magiska dragningskraft.
tack för att du ger mig ljus så att jag kan utföra mina aktiviteter
- och mörker så att mina celler kan återhämta sig.
tack för dygnets, månadens och årets cykel
och för att du visar mig att livet är evigt.
tack.

fy fan vad jag är bra

idag är en sån dag då jag stannar framför varje spegel jag går förbi och tittar på mig själv lite extra länge. granskar. studerar mitt ansikte, axlarna, låren, vaderna. lyfter armarna högt över huvudet och släpper dom långsamt ner. tittar på axlarna, hur senorna rör sig under huden. lyfter upp tröjan, sträcker armarna ut till sidan, drar ihop skulderbladen och ser hur ryggmusklerna spänns och flyttar sig när jag vrider kroppen. spänner bröstmusklerna och ryggfiléerna. rör med lätta fingrar. imponeras.
 
igår var jag på 45 minuter catslide och efter det en timmes body balance, inspirerat av pilates, yoga och tai chi. lugnt och stilla. andas in, andas ut, fokusera och koncentrera. avslappning sista tio minuterna. "känn energin stråla. i händerna, fötterna, längs hela kroppen och in i hjärtat. den energin kan du plocka fram när du vill." instruktörens lugna röst. min tunga kropp mot mattan. jag började nästan gråta. för tänk, vad fantastisk kroppen egentligen är! tänk, vad mycket vi utsätter oss för, hur hårt vi pressar oss, och ändå, ÄNDÅ STÅR KROPPEN UT MED OSS.
 
i omklädningsrummet pratade jag med en tjej med samma typ av bakgrund som jag själv. om hur svårt det är att hitta balans gällande träning och mat. problematiken kring kropp och själ och att tillåta sig själv att andas, trots att man alltid ska vara duktig flicka och bära hela världen på sina axlar. "du är ju flott", sa hon, och jag tänkte att kanske beror det inte bara på att jag sprungit på gymmet i genomsnitt fyra gånger i veckan det senaste året. och på nyårsafton sträckte sig nathalie över bordet, kramade min hand och sa "isabell, du strålar." det kan ha varit den finaste komplimangen jag fått på hela året.
 
kanske är det avgörande att jag faktiskt tänker annorlunda. att jag inte längre vill kämpa för att bryta ner min kropp, utan att jag vill hjälpa den, bygga upp den, nära den med det den mår bra av och träna upp den för att orka med. för jag vill leva länge. och jag vill att min kropp ska vara med mig hela vägen.

en bästa vän


fin- till fuldagar

avskyr när bra dagar avslutas som dåliga. antagligen på grund av en själv. kanske på grund av andra, det vet jag inte. var på julbord på skolan ikväll, i alla fall, hängde med sköna människor och mådde bra. klockan slog sent och eftersom vi har vägledning och planering klockan 11 imorgon förmiddag började jag traska hemåt. utan sällskap, som jag missförstod, och saker blev bara fel. lyssnade på podcast och blev ledsen. dåliga, dåliga kväll. tycker inte om sånt som ska sluta bra men som inte gör det. som slutar i helvete och en ensam, tom lägenhet. jävla skitliv.
 
ska gå och lägga mig och försöka sova ifrån dumma tankar som härjar runt i hjärnan. såna här kvällar önskar jag att jag hade er nära, ni som känner mig, som vet hur jag fungerar och som jag kan springa till på två minuter. som jag inte fattar varför jag flyttade ifrån. för jag hade gett vad som helst för att ha er nära.

att välja glädje

ligger i badkaret med öronen under vattenytan. lyssnar till mina hjärtslag, väsande andetag. andas ut mörka tankar och pyrande ångest. in med ny, frisk syre. har badrumsfönstret öppet, fyller lungorna med kall novemberluft.

utanför passerar jämna strömmar med småbrisna människor, för det är fredag, folk ska fira helg och här ligger jag i snart helt kallt vatten och låter huden skrumpna till någon slags russinliknande köttklump..

jag tror att det är stressen som ger med sig. och mörkret. jag älskar hösten, älskar ljuset och att luften är så krispig att man nästan kan bryta den itu, men att solen ska försvinna så fort, att man missar den helt om man sover lite för länge. att den ibland bestämmer sig för att inte visa sig alls. det kan jag bara inte med.

fick brev av mamma. kort på mig och min syster när vi var små, en bild från i somras och några skrivna rader om hennes vardag och om hur dom räknar dagarna tills jag kommer hem. hem, hemma, jag längtar jag med. grävde lite djupare i det vadderade kuvertet och hittade balsam för värkande kroppar och d-vitamintabletter.

sofie har åkt hem i helgen och hanna har sin syster på besök. sandra ska ut ikväll och jag försöker finna mig i att vara ensam i en tom lägenhet. försöker lugna ett klappande hjärta, försöker inse att det här är precis vad jag behöver. tystnad, ensamhet och tid för mina egna tankar.

imorgon ska jag må bra igen. jag bestämmer mig nu, att ikväll får vara rent helvetisk, jag rensar ur mig själv på det som är gammalt och ruttet och när jag vaknar imorgon vaknar jag som en ny isabell. en glad isabell. jag ska jobba på dagen och på kvällen ska jag med emilia på fest, och det har jag ju sett fram emot i flera veckors tid.

säger till mig själv: det kommer bli bra, jag måste bara låta mig vara. jag väljer glädje. jag väljer lycka, men jag gör det när jag är klar. imorgon.


höstsjukan

det är precis som att öppna pandoras ask. ni vet, gläntar man på locket strömmar allting ut, och man kan inte låta bli att vara där och pilla lite då och då, även fast man VET att det hade varit bättre om man fortfarande stod stadigt. ena foten hårt på lådan och så förblev den stängd.
 
idag har varit en lång dag. vi har haft sista dagen av teoriworkshopen. igår började vi den korta processen att skriva ett artistic statement. vi skulle skriva tio sidor, bara låta orden strömma, och idag skulle allting uppsummeras till en halv sida kort text. mina tio sidor var egentligen bara sju, men pennan flöt på bra och när jag idag läste orden igen visste jag inte helt hur jag skulle tackla alltihop. fick ut summan men kände mig ändå alltför personlig. dagen avslutades med redovisning, jag höll rösten stadig men ville sjunka genom golvet. så direkt på jobb, där det var galet mycket att göra och vi sprang som tokar i tre timmar. slut i huvud. slut i kropp. på stortorvet hoppade jag på fel trikk men upptäckte det inte förrän efter fyra stopp och fick följa trikkspåren i en halv evighet innan jag hittade fram till jernbanetorget. spöregn. tog bussen hem till hanna där hela stora tjejgänget var, vi åt tacos och såg på film och jag tror inte jag sa mer än tio meningar under hela kvällen. orkade inte. och vad jag än skulle kunna ha sagt kändes ändå meningslöst, så därför höll jag tyst.
 
jag känner mig helt slut. helt färdig. alla dessa planer, saker som händer och fullspäckade dagar brukar vara roligt men tär lite. jag har inte varit ensam mer än ett par timmar på jag vet inte hur länge. att umgås är asmysigt men ensamdepåerna behöver fyllas upp, ändå är jag för rädd att missa något så jag hänger på.
 
har haft det på känn, anat tyngden i kroppen och hur tankarna liksom rör sig saktare och inte känns så värdefulla. har känt längtan efter sängen så fort det blir mörkt, hur svårt jag har att somna och hur det är ännu svårare att kliva upp. den här jäkla höstsjukan, alltså. som jag verkligen trodde att jag skulle slippa i år. jag trodde att det hade något med min gamla ångest att göra, mina gamla känslor och tankar, hela mitt gamla liv. tji fick jag. hösten tog mig visst i år igen. älskade, älskade höst. vad gör du med mig?
 
det är fem veckor kvar av terminen och om jag hade ångest innan för att tiden går för fort känner jag nu bara lättnad. det blir jobb på mig i två veckor efter skolavslutningen innan jag äntligen får åka hem till örbygatan, julefrid, familjen och vännerna. sju veckor tills jag kan sätta livet på paus i några dagar. jag kan krama ur det sista utan att paja. det är inga problem, sju veckor kan jag hålla ut. men jag längtar mer än någonsin.

jag är okej

"jag är okej. jag är okej. jag är okej."
 
sitter på trikken på väg hem från veckans pt-timme med anniken. dålig träning idag. jag var svag och orkade inte alls lika mycket som vanligt. efter lunch gick dagen fort och eftersom jag och mitt dåliga minne inte hade ätit något mer än en handfull mandlar på sex timmar sprang anniken upp till receptionen och hämtade en energidryck till mig. jag skämdes. kämpade på, men skämdes.
 
"jag är bra som jag är och måste visa att jag inte är sämre än någon annan. detta är mitt uttryck. detta är mitt utlopp. måste komma på en idé som gör att jag väcker mig själv.
 
jag är okej. jag är så jävla okej. eller?"
 
med anteckningsboken i knät försöker jag få känslorna på pränt, försöker jag få ner allting på papper istället för att bära det i huvudet och i bröstet. som någon slags kanal. för jag ska inte sticka under stol med att jag blir en smula rädd när jag kommer på mig själv med att tänka så här. dessa tankar som jag naivt nog trodde att jag hade övervunnit. eller, det har jag väl, på vissa sätt. jag har jobbat hårt med mig själv, och jag har kommit långt, längre än jag trodde att jag skulle komma, men ändå. besvikelsen över att jag fortfarande trampar på mig själv. sparkar mig i sidan, står bredvid och ser på. låter det ske.
 
"samtidigt som jag känner mig starkare än någonsin känner jag mig så jävla svag. var har jag mig själv, egentligen?"
 
framme vid mitt stopp går jag av trikken och promenerar hem. det regnar och mitt paraply håller på att blåsa sönder. mungiporna hänger nere vid knäna. jag är trött och kall. kommer in, slänger kläderna i en hög på golvet. det tar en och en halv timme innan jag kommer ur träningskläderna och in i duschen. ytterligare en halvtimme innan jag värmer middagen.
 
"en tanke om att alla kroppar är olika, och varför skulle min vara så mycket sämre än alla andras?
 
bortsett från att den är det. den bara är det."
 
pratar med emilia på facebook-chatten och säger att "funderar på att försöka jobba lite med mig själv i skolan. ta utgångspunkt i mig själv i mina projekt för att utvecklas som person. plus att konst alltid blir bättre om man har något mörkt bakom." emilia tycker att det låter bra. jag tror också det. att bearbeta min prestationsångest och dåliga självkänsla på nya sätt. tänker att jag måste boka in ett möte med min handledare och bolla idéer. tänker att jag är less på att aldrig vara bra nog. på att aldrig duga.
 
för jag menar. den enda som verkligen inte tycker att jag räcker till är ju jag själv.

en fin kväll

hon ska gå nu. vi har fest i min lägenhet och jag är sådär härligt berusad. glad och varm. omgiven av härliga människor och lagom snurrig i huvudet. som lite disig. jag följer henne till hallen. "jag hade egentligen tänkt säga det redan på båten förförra veckan" säger jag, "att jag är så glad över dig, att när vi satt där och bara pratade hela natten, att jag kände att jag sa så bra saker. att du plockar fram det bästa i mig och att du får mig att känna mig bra. att det är så fint." hon ler så att ögonen ser ut som romerska bågar och säger "ååå, isabell, jag har sagt det förut, men vi är ju såna som inte behöver ses särskilt ofta och när vi väl ses är det inget konstigt alls. vet du, jag tror vi har någon slags förbindelse, du och jag." jag nickar allvarligt, hon får på sig skor och jacka och halsduk och kramar mig hårt, hårt, och länge. nästan så länge att jag blir obekväm, jag skruvar lite på mig och hon skrattar. "jag vill inte släppa dig!" och innan hon gör det, släpper mig, talar hon alldeles nära mitt öra. "jag är glad i dig" säger hon och jag kramar till lite extra hårt. min fina, fina kompis. som är så klok och intressant och som har så stora tankar om livet och universum. "jag tycker om dig med" säger jag och stänger dörren efter henne.

framtiden från maria

"och jag fick en plötslig och fasaväckande vision av den moster liz jag kan bli om jag inte aktar mig. hon som inte är riktigt klok. den frånskilda tanten i stormönstrad kaftan och orangefärgat hår, hon som inte äter mjölkprodukter men röker mentolcigarretter, hon som ständigt just har kommit hem från en kurs i astrologi eller gjort slut med sin aromaterapeut till karl, hon som spår förskolebarn i tarotkort och säger typ 'hämta ett glas vin till åt moster liz så ska du få låna min ring med humörstenen..' så småningom måste jag nog bli lite mera stadgad igen, det inser jag. men inte än.. snälla, inte riktigt än."

där är flumtanten i dig och i mig.

dagar som dippar

skitdag. enough said. mari sa att det kanske var drömmar som hängde kvar, jag drömde att oskar plastikopererade sig till ett rådjur och att jag och linda kramades och grät. jag vet inte, jag.
 
hela den här veckan har egentligen varit ganska tokig. sakta, sakta har jag låtit mig själv krypa längre in i mig själv, och med detta har ett mående följt som är skrämmande likt en light-version av i vintras. ej okej, men svårt att göra något åt när jag inte vet anledningen till varför jag mår som jag gör. jag har glömt, eller inte orkat, äta rätt och riktigt, struntat i mellanmål och ätit filmjölk till middag flera dagar. gått på sparlåga och tränat ändå. jag är helt slut. fysiskt och psykiskt. jag blir så frustrerad, både på mig själv för att jag låter mig hålla på som jag gör, och på världen som tydligen aldrig låter mig vara helt och fullt lycklig. som om den trycker till mig lite, "nu, isabell, nu har du mått bra ett tag, och för att påminna dig själv jag allt sätta dig på plats. se där, inte lika kul nu, va?" nej, världen, inte alls lika kul.
 
och det här med milen. jag vet inte. hela dagen idag gick jag och hade ångest över att jag hade lovat mig själv att springa en mil, men egentligen varken hade lust eller ork till det. dividerade fram och tillbaka, för jag är inte säker på var jag har mig själv. än, alltså. emilia frågade mig, "säg att du springer en mil idag, tror du att du kommer känna dig gladare efteråt?" egentligen inte. då var det gjort, tror jag att jag hade tänkt, och sen hade jag varit tvungen att springa en mil varje vecka framöver. så jag nöjde mig med en halvmil och en halvtimme core idag och gör mitt bästa för att inte känna mig dålig.
 
så får det vara bra med det.

regelboken

jag gillar struktur. ordning och reda. vanor och mönster. redan på onsdagen kan jag komma på mig själv med att planera nästa vecka in i minsta detalj, från vad jag ska ta med mig till lunch och vad jag ska ha på mig till om jag ska köra morgon- eller kvällsträning, vilka tv-program jag vill se, vad jag ska göra efter jobbet. jag skriver listor, långsiktiga listor (läsa ut böcker jag har tummat på, organisera mina fotoalbum, sticka klart påbörjade projekt) och såna som är lite närmre i tid (städa rummet, köpa ägg, ladda kamerabatteriet). jag tycker om att veta hur jag ska spendera min tid och veta att jag gör något bra av den. inte bara driver omkring. på jobbet på måndagar har vi nästan fått som en fast rutin att planera helgen och när jag åker hem till uppsala bokar jag in fikor, shoppingturer, filmkvällar och utgångar på löpande band. helst med klockslag och får smått panik när vännerna säger "vi hörs närmare" eller avbokar i sista sekund. då kan jag inte planera som jag vill och helt plötsligt har jag en lucka i mitt tidigare så späckade schema. en lucka att fylla med.. ja, vadå? att driva omkring.
 
när jag var yngre var jag snabb med att tacka ja till det mesta. vill du sova över? ja! vill du hjälpa till på min brors bröllop? ja! vill du följa med till vårt sommarställe? ja! sen tog det inte lång tid förrän jag sprang hem till mamma, gråtandes över att jag tackat ja till något jag senare kände att jag faktiskt inte ville. ångesten över dilemmat, att inte vilja göra någon besviken genom att ångra sig men samtidigt inte alls ha lust. det där är något jag fått lära mig leva med. känna efter lite först. det är okej att säga "jag ska tänka på saken" och ingen dör av att jag väntar fem minuter med att svara på ett sms. kanske är det på grund av det jag blir så fruktansvärt trött ibland. när jag får mina dippar och lägger telefonen i garderoben för att med gott samvete kunna missa samtal, då laddar jag mina sociala batterier för att orka tänka efter och vara den bästa jag kan.
 
det här är väl mitt sätt att hantera en annars, för mig, smått kaotisk värld och vardag. jag rutar in så mycket jag kan och resten känns då lite mer överkomligt. lite lättare att acceptera.
 
jag har lärt mig leva efter rutiner. jag skulle inte kalla det för regler, fast det kanske är just det det är. klockan ringer samma tid varje dag jag jobbar. jag går och lägger mig samma tid. jag lyssnar på samma spotifylista när jag ska sova. jag äter samma frukost varje dag (havregrynsgröt med äppelmos och mjölk) och köper kaffe från samma ställe. jag har bestämda dagar då jag tränar bestämda pass (corebar, styrka 1+intervaller, vilodag, löpning+core, styrka 2+tabata, vilodag, corebar+styrka 3). jag har en lista i huvudet på saker jag kan och inte kan äta som suttit i sen länge. som smör, det slutade jag äta när jag var tolv-tretton och det skulle aldrig falla mig in att äta en macka med smör på, eller krämiga konsistenser, typ såser, grädde eller vanlig fil och yoghurt. sen är det sånt jag bara bestämt mig för, som det att jag inte äter gelatin för att det känns helt fel när jag är vegetarian, men fortfarande säkert tvättar mig med tvål och schampo som innehåller glycerol från ister eller emulgeringsmedel från talg. där kontrollerar jag det jag vet om, det jag enkelt kan finna ut av, men mer än så klarar jag inte av. (fast nu kommer jag säkert börja kolla efter e422 och e471 också, haha.. oops.)
 
men, dit jag skulle komma. ibland kan till och med jag bryta mina mönster och unna mig. idag åt jag en pissäcklig lunch på bovete och misslyckade morotsbiffar, sen brände jag 700 kcal på gymmet. därför tyckte jag mig vara värd lite extra guldkant på tillvaron. jag älskar frukost, och ikväll åt jag något jag vanligtvis inte vill äta: frukost till middag.
 
skummet kulturmelk, flingor och maaassa russin. mums!

those little things

såna små saker som gör vardagen. som till exempel att jag köpte ägg idag efter jobbet och killen i kassan sa "det blir 5500 kronor" bara för att vara lite rolig. jag skrattade (för jag tyckte faktiskt att det var rätt kul, ehehe..). förresten känner dom igen mig på rema 1000. hälsar lite extra vänligt. ger mig påsar gratis om jag glömmer och så vidare. på kaffebrenneriet också, jag behöver bara kliva in genom dörren så skriker tjejen bakom disken "mellom dagens?!" vet inte riktigt hur jag ska tolka det. som att jag köper för mycket ägg och kaffe kanske.

om närhet och avstånd

är det inte konstigt när man har vetat om en människas existens en lång tid utan att lägga större vikt vid det, för att helt plötsligt upptäcka att denna person nu står dig närmre än många andra?

så var det med henne. jag minns den första gången vi träffades här och hur stelt det var. jag minns att jag kände ett behov av att ta henne under mina vingar och integrera henne i min och mina vänners gemenskap. jag minns första kvällen i mitt rum, hur lättad jag blev när hon tog för sig. lättad över att hon gick så bra ihop med mina vänner och till slut var vi bara tre stycken kvar som ständigt fyllde på vinglasen, sjöng och skrattade. hon var en av dom och den natten gick jag inte och la mig förrän solen hade gått upp för längesen.

sen minns jag inget mer, för ända sen den morgonen var hon så självklar.

men ikväll påminde hon mig om det jag lyckats förtränga. ingenting varar för alltid. eoner av tid har plötsligt minskat till 16 dagar. kanske fem-sex kvällar, om vi har tur. det gnager i mig på ett alldeles speciellt sätt när jag tänker på att hon inte kommer komma över och spendera åtta timmar i min soffa på söndagarna. det är något som sticker i bröstet när jag inser att hon inte längre kan vara den jag hör av mig till när jag vill berätta något supertrivialt. som att jag har köpt nya skor eller att grannen på andra sidan gatan lagar mat i bar överkropp igen.

det är ju inte som att hon försvinner helt och hållet. men i jämförelse med tre minuter känns 30 mil som på andra sidan atlanten.


mötet

"sprungit en tur?" frågar hon medan jag sköljer händerna. "en kortis" svarar jag och pumpar tvål, "jag körde lite tabata-sprint, 20 sekunder på och 10 av, snabbt och effektivt!" inser att hon inte lyssnar och att jag aldrig har sett henne i andra skor än såna med sömmar mellan tårna. "har du varit på den här timmen ofta? du ser ut att ta stegen så fort" säger kvinnan med barfotaskorna och synar mig upp och ner. när jag berättar att jag är gammal dansare och har lätt för att ta koreografi skiner hon upp en smula. "jag tycker mycket om att dansa! fast det gör det inte lättare förstås.. så fort man känner sig säker i stegen ändrar dom ju." jag håller med, torkar händerna och går runt hörnet till mitt skåp. byter glada, turkosa nike mot anonyma, vita converse. torkar svetten ur pannan och tar på mig glasögonen. hör en liten röst från handfaten. "fast jag antar att det inte blir lättare med åren.." jag låtsas som att jag inte hör, orkar inte skrika fram ett svar, knyter skorna och dricker sista klunkarna ur vattenflaskan. kvinnan med barfotaskorna kommer fram bakom hörnet, hon är på väg att gå, tittar på mig och upprepar det hon nyss mumlat för sig själv. "och jag är ju faktiskt 63 år!" utropar hon, "så jag måste väl förlika mig med att det inte är lika enkelt nu som förr." jag nickar. "ibland måste man bara låta sig själv vara" säger jag och ler lite. insikten som nått mig har också nått henne. mellan oss är det 40 år och fyra sömmar mellan tårna men vi tänker likadant. "ja, ibland måste man låta sig själv vara" säger kvinnan och går ut genom dörren.

någon måtta får det vara

tisdag. första vardagen efter en lång helg och jag vaknar på helt rätt sida. det är en bra dag idag. jag känner mig glad, stark, på jobbet skrattar vi oss igenom timmarna och jag har bara trevliga kunder. folk säger att jag är fin i min sommarklänning och jag kan ta det till mig. jag har redan fått ordna allt det jag ska (beställa nytt svenskt och norskt bankkort, fixa nytt gymkort, hitta en söt plånbok och ta reda på vem min fastlege är) och på lunchen läser jag ut the secret.

där. eftermiddag i butiken, lunchrast på lagret bland kollegor som springer ut och in med skokartong efter skokartong. bland stegar och damm och läderbalsam och reklamationsskor, med en bok full av kloka ord i knät. där slår det mig. det får vara nog nu, isabell.

"var lycklig nu. må bra nu. det är det enda du behöver göra."

hur många timmar av mitt liv har jag inte suttit framför spegeln och noga granskat mitt ansikte, min kropp? hur många av dessa timmar har jag tänkt att jag är fin? att jag är bra? att jag är värd någonting? antagligen ganska få. och jag undrar hur det blev såhär. hur hamnade jag så långt efter alla andra? varför är jag den enda människan på hela jorden som inte duger någonting till? jag är trött på att avskys, trampas på, spottas i ansiktet och misshandlas både psykiskt och fysiskt. samtidigt som det ju är det enda jag gör. det är det enda sätt jag vet om att behandla mig själv.

minns ni den gyllene regeln? "behandla andra så som du själv vill bli behandlad." men har ni någonsin hört motsatsen? behandla dig själv så som du vill behandla andra? minst lika relevant! åtminstone när det gäller mig. och där, bland kloka ord från människor som känner till hemligheten, där bestämmer jag mig.

"den jag är, det jag gör, det börjar här och nu!"

pt efter jobbet. en tredjedel av timmen pratar vi bara, jag får ösa ur mig en del av mina tankar och får ta del av hur en annan människa ser på allting. lugnet efteråt. hur jag faktiskt känner mig fysiskt lättare, bara av att få höra att jag är på väg någonstans. "det låter som om du har tagit första steget i en självutvecklingsprocess" säger anniken och jag säger "jag hoppas det". jag hoppas det. och när timmen är slut, innan jag går, säger jag att jag tror att det viktigaste just nu är att jag låter mig själv vara. att jag slutar hacka på mig själv om precis allting. och min kloka pt svarar "jag tror att det viktigaste är att du börjar tycka om dig själv. säg till dig själv att du är fin, att du är bra. var nöjd med dig själv."

när jag kommer hem tar jag fram min dagbok, känner ett behov av att skriva av mig. sist jag skrev var 13 januari och samma dag hade jag fått en gratis pt-timme för att prova på. jag hatade mig själv. det är bara svarta ord rakt igenom, samma med dagen innan det, och dagen innan det, och dagen innan.. jag ser det så klart nu. där, svart på vitt, får jag bekräftelsen jag har letat efter. jag har kommit någonstans. jävligt långt, faktiskt. jag har en lång väg kvar, men det måste ta slut nu. jag måste börja tycka om mig själv. så som andra tycker om mig. jag är fin. jag är bra, jag är trevlig, jag är pålitlig och omtänksam. framför allt är jag värd det bästa och jag ska göra mitt allra bästa för att inte glömma det här.

"det finns ingen begränsning på hur långt du kan nå."

"keep up this amazing work. du kommer till att vinna igen och igen!" ett sms jag ska läsa lite då och då, för att påminna mig själv, att det här är en kamp som ibland ter sig större än livet självt.

men jag kommer till att vinna. igen, och igen, och igen.

utøya

jag bestämde mig för att vara hemma ikväll. sliten och trött efter veckan som gått var det skönt att bara koppla av med bara mig själv som sällskap. har stickat lite, sett på skilda världar, svensson svensson-filmen och nu sist en dokumentär om tre ungdomars liv efter utøya. har medvetet inte läst särskilt mycket av det som skrivs i tidningarna. själva rättegången och allt vad det innebär har jag undvikit så gott jag bara kan, som om den mannen var värd ens ett uns av min energi. nej. men den här dokumentären, alltså. har legat och storgrinat i en timme i sträck och jag förundras över ungdomarna och deras anhöriga. när jag känner som jag känner, som var en kilometer från där bomben, då går det inte ens att föreställa sig.



Tidigare inlägg