jag är en känslomänniska. jag ser allt i svart eller vitt, finns inga mellanting, antingen är jag jätteglad eller jättelåg men aldrig någonting däremellan. och jag tycker det är rätt okej. för varje topp och varje dal lär jag mig mer och mer om hur jag funkar, hur jag ska handskas med mig själv, få ut max av mitt glada humör och försöka stänga av lite när jag faller nedåt. jag lär mig njuta av att faktiskt må skit ibland, för det är en del av mig. och om jag bara andas igenom mörkret och låter mig vara kan jag nästan lita på att dagen efter kommer vara lite lättare. kanske inte bra, men i alla fall bättre.

men så finns det dessa undantag. dagarna jag inte riktigt kan hantera, då det blir total felkoppling i hjärnan och jag snurrar in mig i mig själv. dessa hemska, vidriga dagar då min hjärna verkar smått schizofren och jag känner allting på samma gång. pendlar mellan total eufori och kolsvart natt. såna dagar slutar aldrig bra.

idag var en sån dag. skillnaden idag mot alla andra gånger är att jag inte vet om det var en bra eller dålig dag. känner mig totalförvirrad. vet inte om jag ska gråta mig till sömns eller mysa ner mig och bara må. haha. låter det knäppt? jag känner mig rätt knäpp.

.. jag orkar nog inte gråta idag. min kropp har fått nog med hat, jag har slitit i mitt hår och förbannat denna ständiga rishög, har stått framför spegeln och tänkt att jag är det fulaste som finns. ska klappa om mig själv, bädda ner mig och sova gott. och hoppas att imorgon är en bra dag. för det är jag värd.