av någon anledning känns det som att det här är slutet. jag vet inte. jag är med, men känslan av att bli lämnad är så stark, slår ut allt annat.. jag vet ju att det inte är så! jag har massor kvar, och bara för att en vän flyttar hundra mil bort betyder inte det att vi aldrig mer kommer ses. verkligen inte.

men jag pratade med lin härom dagen. sist vi hördes mer än "hur är läget, bra, själv?" var i vintras innan personalmötet och andreas avskedspils. över ett halvår.

jag tror det handlar om att jag skyddar mig. beskyddar mig från saknaden av att inte ses varje dag, höras varje dag, från den besvikelse som blir kvar när närheten man haft plötsligt inte längre existerar. visst gör det ont när knoppar brister, och en dag försvinner jag ur dina ögon som en svår och jobbig grej.

jag är rädd för ensamheten och för det tomrum som lämnas som små spår. jag avskyr det här. hatkärleken till oslo växer sig starkare än någonsin när vän efter vän beslutar sig för att gå vidare, lämna denna flyktiga stad, och jag står kvar och stampar på samma fläck. dag ut och dag in.

jag saknar dig fast du inte ens har åkt än. nu är det 50 dagar tills vi ses och jag ska försöka att räkna ner utan saknad, men med längtan efter en av dom finaste människorna jag vet.