skitdag. enough said. mari sa att det kanske var drömmar som hängde kvar, jag drömde att oskar plastikopererade sig till ett rådjur och att jag och linda kramades och grät. jag vet inte, jag.

 

hela den här veckan har egentligen varit ganska tokig. sakta, sakta har jag låtit mig själv krypa längre in i mig själv, och med detta har ett mående följt som är skrämmande likt en light-version av i vintras. ej okej, men svårt att göra något åt när jag inte vet anledningen till varför jag mår som jag gör. jag har glömt, eller inte orkat, äta rätt och riktigt, struntat i mellanmål och ätit filmjölk till middag flera dagar. gått på sparlåga och tränat ändå. jag är helt slut. fysiskt och psykiskt. jag blir så frustrerad, både på mig själv för att jag låter mig hålla på som jag gör, och på världen som tydligen aldrig låter mig vara helt och fullt lycklig. som om den trycker till mig lite, "nu, isabell, nu har du mått bra ett tag, och för att påminna dig själv jag allt sätta dig på plats. se där, inte lika kul nu, va?" nej, världen, inte alls lika kul.

 

och det här med milen. jag vet inte. hela dagen idag gick jag och hade ångest över att jag hade lovat mig själv att springa en mil, men egentligen varken hade lust eller ork till det. dividerade fram och tillbaka, för jag är inte säker på var jag har mig själv. än, alltså. emilia frågade mig, "säg att du springer en mil idag, tror du att du kommer känna dig gladare efteråt?" egentligen inte. då var det gjort, tror jag att jag hade tänkt, och sen hade jag varit tvungen att springa en mil varje vecka framöver. så jag nöjde mig med en halvmil och en halvtimme core idag och gör mitt bästa för att inte känna mig dålig.

 

så får det vara bra med det.