mötet
"sprungit en tur?" frågar hon medan jag sköljer händerna. "en kortis" svarar jag och pumpar tvål, "jag körde lite tabata-sprint, 20 sekunder på och 10 av, snabbt och effektivt!" inser att hon inte lyssnar och att jag aldrig har sett henne i andra skor än såna med sömmar mellan tårna. "har du varit på den här timmen ofta? du ser ut att ta stegen så fort" säger kvinnan med barfotaskorna och synar mig upp och ner. när jag berättar att jag är gammal dansare och har lätt för att ta koreografi skiner hon upp en smula. "jag tycker mycket om att dansa! fast det gör det inte lättare förstås.. så fort man känner sig säker i stegen ändrar dom ju." jag håller med, torkar händerna och går runt hörnet till mitt skåp. byter glada, turkosa nike mot anonyma, vita converse. torkar svetten ur pannan och tar på mig glasögonen. hör en liten röst från handfaten. "fast jag antar att det inte blir lättare med åren.." jag låtsas som att jag inte hör, orkar inte skrika fram ett svar, knyter skorna och dricker sista klunkarna ur vattenflaskan. kvinnan med barfotaskorna kommer fram bakom hörnet, hon är på väg att gå, tittar på mig och upprepar det hon nyss mumlat för sig själv. "och jag är ju faktiskt 63 år!" utropar hon, "så jag måste väl förlika mig med att det inte är lika enkelt nu som förr." jag nickar. "ibland måste man bara låta sig själv vara" säger jag och ler lite. insikten som nått mig har också nått henne. mellan oss är det 40 år och fyra sömmar mellan tårna men vi tänker likadant. "ja, ibland måste man låta sig själv vara" säger kvinnan och går ut genom dörren.
Kommentarer
Postat av: mamman
Det här var fint att läsa, som ur en bra bok,du skriver verkligen bra.Puss!
Trackback