är det inte konstigt när man har vetat om en människas existens en lång tid utan att lägga större vikt vid det, för att helt plötsligt upptäcka att denna person nu står dig närmre än många andra?

så var det med henne. jag minns den första gången vi träffades här och hur stelt det var. jag minns att jag kände ett behov av att ta henne under mina vingar och integrera henne i min och mina vänners gemenskap. jag minns första kvällen i mitt rum, hur lättad jag blev när hon tog för sig. lättad över att hon gick så bra ihop med mina vänner och till slut var vi bara tre stycken kvar som ständigt fyllde på vinglasen, sjöng och skrattade. hon var en av dom och den natten gick jag inte och la mig förrän solen hade gått upp för längesen.

sen minns jag inget mer, för ända sen den morgonen var hon så självklar.

men ikväll påminde hon mig om det jag lyckats förtränga. ingenting varar för alltid. eoner av tid har plötsligt minskat till 16 dagar. kanske fem-sex kvällar, om vi har tur. det gnager i mig på ett alldeles speciellt sätt när jag tänker på att hon inte kommer komma över och spendera åtta timmar i min soffa på söndagarna. det är något som sticker i bröstet när jag inser att hon inte längre kan vara den jag hör av mig till när jag vill berätta något supertrivialt. som att jag har köpt nya skor eller att grannen på andra sidan gatan lagar mat i bar överkropp igen.

det är ju inte som att hon försvinner helt och hållet. men i jämförelse med tre minuter känns 30 mil som på andra sidan atlanten.