pt efter jobbet. en tredjedel av timmen pratar vi bara, jag får ösa ur mig en del av mina tankar och får ta del av hur en annan människa ser på allting. lugnet efteråt. hur jag faktiskt känner mig fysiskt lättare, bara av att få höra att jag är på väg någonstans. "det låter som om du har tagit första steget i en självutvecklingsprocess" säger anniken och jag säger "jag hoppas det". jag hoppas det. och när timmen är slut, innan jag går, säger jag att jag tror att det viktigaste just nu är att jag låter mig själv vara. att jag slutar hacka på mig själv om precis allting. och min kloka pt svarar "jag tror att det viktigaste är att du börjar tycka om dig själv. säg till dig själv att du är fin, att du är bra. var nöjd med dig själv."

när jag kommer hem tar jag fram min dagbok, känner ett behov av att skriva av mig. sist jag skrev var 13 januari och samma dag hade jag fått en gratis pt-timme för att prova på. jag hatade mig själv. det är bara svarta ord rakt igenom, samma med dagen innan det, och dagen innan det, och dagen innan.. jag ser det så klart nu. där, svart på vitt, får jag bekräftelsen jag har letat efter. jag har kommit någonstans. jävligt långt, faktiskt. jag har en lång väg kvar, men det måste ta slut nu. jag måste börja tycka om mig själv. så som andra tycker om mig. jag är fin. jag är bra, jag är trevlig, jag är pålitlig och omtänksam. framför allt är jag värd det bästa och jag ska göra mitt allra bästa för att inte glömma det här.