det är precis som att öppna pandoras ask. ni vet, gläntar man på locket strömmar allting ut, och man kan inte låta bli att vara där och pilla lite då och då, även fast man VET att det hade varit bättre om man fortfarande stod stadigt. ena foten hårt på lådan och så förblev den stängd.

 

idag har varit en lång dag. vi har haft sista dagen av teoriworkshopen. igår började vi den korta processen att skriva ett artistic statement. vi skulle skriva tio sidor, bara låta orden strömma, och idag skulle allting uppsummeras till en halv sida kort text. mina tio sidor var egentligen bara sju, men pennan flöt på bra och när jag idag läste orden igen visste jag inte helt hur jag skulle tackla alltihop. fick ut summan men kände mig ändå alltför personlig. dagen avslutades med redovisning, jag höll rösten stadig men ville sjunka genom golvet. så direkt på jobb, där det var galet mycket att göra och vi sprang som tokar i tre timmar. slut i huvud. slut i kropp. på stortorvet hoppade jag på fel trikk men upptäckte det inte förrän efter fyra stopp och fick följa trikkspåren i en halv evighet innan jag hittade fram till jernbanetorget. spöregn. tog bussen hem till hanna där hela stora tjejgänget var, vi åt tacos och såg på film och jag tror inte jag sa mer än tio meningar under hela kvällen. orkade inte. och vad jag än skulle kunna ha sagt kändes ändå meningslöst, så därför höll jag tyst.

 

jag känner mig helt slut. helt färdig. alla dessa planer, saker som händer och fullspäckade dagar brukar vara roligt men tär lite. jag har inte varit ensam mer än ett par timmar på jag vet inte hur länge. att umgås är asmysigt men ensamdepåerna behöver fyllas upp, ändå är jag för rädd att missa något så jag hänger på.

 

har haft det på känn, anat tyngden i kroppen och hur tankarna liksom rör sig saktare och inte känns så värdefulla. har känt längtan efter sängen så fort det blir mörkt, hur svårt jag har att somna och hur det är ännu svårare att kliva upp. den här jäkla höstsjukan, alltså. som jag verkligen trodde att jag skulle slippa i år. jag trodde att det hade något med min gamla ångest att göra, mina gamla känslor och tankar, hela mitt gamla liv. tji fick jag. hösten tog mig visst i år igen. älskade, älskade höst. vad gör du med mig?

 

det är fem veckor kvar av terminen och om jag hade ångest innan för att tiden går för fort känner jag nu bara lättnad. det blir jobb på mig i två veckor efter skolavslutningen innan jag äntligen får åka hem till örbygatan, julefrid, familjen och vännerna. sju veckor tills jag kan sätta livet på paus i några dagar. jag kan krama ur det sista utan att paja. det är inga problem, sju veckor kan jag hålla ut. men jag längtar mer än någonsin.