sitter på trikken på väg hem från veckans pt-timme med anniken. dålig träning idag. jag var svag och orkade inte alls lika mycket som vanligt. efter lunch gick dagen fort och eftersom jag och mitt dåliga minne inte hade ätit något mer än en handfull mandlar på sex timmar sprang anniken upp till receptionen och hämtade en energidryck till mig. jag skämdes. kämpade på, men skämdes.

 

 

 

med anteckningsboken i knät försöker jag få känslorna på pränt, försöker jag få ner allting på papper istället för att bära det i huvudet och i bröstet. som någon slags kanal. för jag ska inte sticka under stol med att jag blir en smula rädd när jag kommer på mig själv med att tänka så här. dessa tankar som jag naivt nog trodde att jag hade övervunnit. eller, det har jag väl, på vissa sätt. jag har jobbat hårt med mig själv, och jag har kommit långt, längre än jag trodde att jag skulle komma, men ändå. besvikelsen över att jag fortfarande trampar på mig själv. sparkar mig i sidan, står bredvid och ser på. låter det ske.

 

 

framme vid mitt stopp går jag av trikken och promenerar hem. det regnar och mitt paraply håller på att blåsa sönder. mungiporna hänger nere vid knäna. jag är trött och kall. kommer in, slänger kläderna i en hög på golvet. det tar en och en halv timme innan jag kommer ur träningskläderna och in i duschen. ytterligare en halvtimme innan jag värmer middagen.

 

 

pratar med emilia på facebook-chatten och säger att "funderar på att försöka jobba lite med mig själv i skolan. ta utgångspunkt i mig själv i mina projekt för att utvecklas som person. plus att konst alltid blir bättre om man har något mörkt bakom." emilia tycker att det låter bra. jag tror också det. att bearbeta min prestationsångest och dåliga självkänsla på nya sätt. tänker att jag måste boka in ett möte med min handledare och bolla idéer. tänker att jag är less på att aldrig vara bra nog. på att aldrig duga.

 

för jag menar. den enda som verkligen inte tycker att jag räcker till är ju jag själv.