fredagkväll. helg! jag sitter i en stor trea med takterass på rodeløkka och väntar på att tio minuter ska gå. då ska jag till olov ryes, till villa paradiso och möta upp tjejerna för middag. hanna och sandra har besök av deras bästa vän, så blev visst en liten get-together. bra. jag har inte hängt med tjejerna på evigheter. annat har kommit i vägen, jag har inte orkat vara särskilt social och dom få gånger jag har pallat med umgänge har det varit med emilia. för med henne är det ju nästan som att vara själv. vi hänger och om jag inte orkar snacka så spelar det ingen roll för henne. hon känner mig. hon läser mig bättre än någon annan och sväljer mig med hull och hår.

 

märker att jag är i en period av osocialitet igen. känner inte för att omge mig av folk. hemmakvällar lockar mer och mer, en kväll på stan är inte så jävla fet, jag kan lika gärna sitta i min egen soffa och se på dålig tv. även fast jag VET att jag bara gräver mig djupare ner i samma gamla fålla är det så jävla lätt att trilla dit. tänker att hemmakvällar inte är så dumma i alla fall. tänker att det ordnar sig ändå och ignorerar att dagarna går, jag blir äldre och att jag kastar bort min tid på ting som inte ger mig något över huvud taget.

 

det är svårt. svårt att släppa greppet om något som spelar en så viktig roll i mitt liv. eller, svårt att hitta balans mellan vad som är sunt och vad som är skadligt för mig. ensamtid. är så lätt att tippa över till något destruktivt. antingen har jag människor runt mig varje vaken minut, eller så stänger jag in mig och vill helst inte träffa någon alls. skitsvårt.

 

men, jag gör mitt bästa. jag försöker tolka signalerna och dekoda när jag verkligen behöver vara ensam och när jag tar det som skydd. ikväll träffar jag tjejerna. imorgon kommer ylva och kristine hit för att se på norska melodifestivalen och så ska vi ut och sjunga karaoke. nästa helg ska jag och emilia och c/o hem till martin och linus. det blir bra. jag vet ju att det blir bra, när jag väl är där. det är bara så jävla klurigt innan.