idag är en sån dag då jag stannar framför varje spegel jag går förbi och tittar på mig själv lite extra länge. granskar. studerar mitt ansikte, axlarna, låren, vaderna. lyfter armarna högt över huvudet och släpper dom långsamt ner. tittar på axlarna, hur senorna rör sig under huden. lyfter upp tröjan, sträcker armarna ut till sidan, drar ihop skulderbladen och ser hur ryggmusklerna spänns och flyttar sig när jag vrider kroppen. spänner bröstmusklerna och ryggfiléerna. rör med lätta fingrar. imponeras.

 

igår var jag på 45 minuter catslide och efter det en timmes body balance, inspirerat av pilates, yoga och tai chi. lugnt och stilla. andas in, andas ut, fokusera och koncentrera. avslappning sista tio minuterna. "känn energin stråla. i händerna, fötterna, längs hela kroppen och in i hjärtat. den energin kan du plocka fram när du vill." instruktörens lugna röst. min tunga kropp mot mattan. jag började nästan gråta. för tänk, vad fantastisk kroppen egentligen är! tänk, vad mycket vi utsätter oss för, hur hårt vi pressar oss, och ändå, ÄNDÅ STÅR KROPPEN UT MED OSS.

 

i omklädningsrummet pratade jag med en tjej med samma typ av bakgrund som jag själv. om hur svårt det är att hitta balans gällande träning och mat. problematiken kring kropp och själ och att tillåta sig själv att andas, trots att man alltid ska vara duktig flicka och bära hela världen på sina axlar. "du är ju flott", sa hon, och jag tänkte att kanske beror det inte bara på att jag sprungit på gymmet i genomsnitt fyra gånger i veckan det senaste året. och på nyårsafton sträckte sig nathalie över bordet, kramade min hand och sa "isabell, du strålar." det kan ha varit den finaste komplimangen jag fått på hela året.

kanske är det avgörande att jag faktiskt tänker annorlunda. att jag inte längre vill kämpa för att bryta ner min kropp, utan att jag vill hjälpa den, bygga upp den, nära den med det den mår bra av och träna upp den för att orka med. för jag vill leva länge. och jag vill att min kropp ska vara med mig hela vägen.