av någon anledning känns det som att det här är slutet. jag vet inte. jag är med, men känslan av att bli lämnad är så stark, slår ut allt annat.. jag vet ju att det inte är så! jag har massor kvar, och bara för att en vän flyttar hundra mil bort betyder inte det att vi aldrig mer kommer ses. verkligen inte.

men jag pratade med lin härom dagen. sist vi hördes mer än "hur är läget, bra, själv?" var i vintras innan personalmötet och andreas avskedspils. över ett halvår.

jag tror det handlar om att jag skyddar mig. beskyddar mig från saknaden av att inte ses varje dag, höras varje dag, från den besvikelse som blir kvar när närheten man haft plötsligt inte längre existerar. visst gör det ont när knoppar brister, och en dag försvinner jag ur dina ögon som en svår och jobbig grej.

jag är rädd för ensamheten och för det tomrum som lämnas som små spår. jag avskyr det här. hatkärleken till oslo växer sig starkare än någonsin när vän efter vän beslutar sig för att gå vidare, lämna denna flyktiga stad, och jag står kvar och stampar på samma fläck. dag ut och dag in.

jag saknar dig fast du inte ens har åkt än. nu är det 50 dagar tills vi ses och jag ska försöka att räkna ner utan saknad, men med längtan efter en av dom finaste människorna jag vet.

en dag av borden. borde duscha. borde klä på mig. borde städa rummet och betala räkningar, diska, tvätta sista tvätten och plocka undan madrassen och lakanen jag lånat av ylva. borde ringa maria och hämta min kamera. istället sitter jag fortfarande i morgonrock, fast jag varit vaken i fyra timmar. kollar på "vem vet mest" på tvåan och stickar. tittar på folk som går omkring i blåsten utanför fönstret.

igår var det avskedsfest för moa på den gode café. jag hade skrivit en fiffig sång som kristin la stämmor till och som vi spelade upp för henne på ipoden. vi åt tapas och drack sangria och sen dansade vi på blå i några timmar. till slut var det bara jag och mari kvar och vi promenerade hem i natten, kramades länge och jag fick fina ord slängda över mig. bra kväll.

idag tillåter jag mig att känna mig lite ensam eftersom kristin som varit på besök sen i onsdags nu har fortsatt till dublin. det har varit fint att ha henne här, min lilla bästa. tryggt och säkert, på något sätt, för hon känner mig och jag känner henne och allting är redan så självklart. tillåter mig att vara ledsen för att moa ska flytta och sakna henne fast hon inte åker förrän om en vecka. det kommer bli tomt utan henne. jävligt tomt.

 

mitt älskade k och jag utanför den gode café

vilken konstig dag. allt är som vanligt, men ingenting är sig likt.

jag vaknar av ett sms från emilia. klockan är tolv, jag gör inte särskilt mycket, driver omkring, tittar lite på tv. funderar på att gå till gymmet, bestämmer mig för att strunta i det. var trots allt där både igår och i förrgår, och jag har någon slags konstigt ryggont som gör att jag inte kan räta ut ryggen helt. klockan tre tänker jag att jag ska gå hem till rummet på grünerløkka, jag är hembjuden till emilia på kvällen för att äta middag med henne och hennes föräldrar som är här på besök. jag kan lika gärna göra mig i ordning där eftersom det regnar så och jag har glömt mitt paraply på jobbet. ombestämmer mig ändå, är sjukt trött och tänker att jag ska ta en liten nap innan jag drar. går och lägger mig, somnar.

vaknar av en jävla smäll. tittar på klockan, 15.26. kort därefter plingar det till i mobilen. ylva. "hörde du explosionen? tydligen massa fönster som krossades i stan!" jag svarar att jag har hört och frågar vad det är som har hänt. "det är troligen en bomb tror dom vid regeringskvartalet. kollar på nyheterna nu. massa ambulanser åker ut från legevakten." yrvaken kliver jag upp och slår på nrk:s nyhetskanal. möts av bilder på rykande hus, gator täckta av glassplitter och bråte, blodiga människor och poliser överallt. man berättar att det bara finns en enda ledig ambulans i hela oslo. går in på vg.no, "området rundt regjeringskvartalet og akersgata ser ut som en krigssone, etter at det gikk en kraftig bombeeksplosjon fredag ettermiddag." det plingar i telefonen igen, emilia den här gången, "en bomb har nog sprängts.. håll dig inne! sitter i bombrummet på jobb. kommer stänga av telen så jag hör av mig om några timmar." vad fan är det som händer? carro ringer och jag hinner knappt svara förrän hon skriker "lever du?!" nästan i panik. lägger på, sara ringer för att fråga samma sak och berättar att hon stod på vinmonopolet när smällen kom. att hon hade gått ut och sett sin busshållplats i spillror, människor på gatorna, att mitt gym (dit jag hade tänkt gå tidigare under dagen) bara består av glassplitter. samma sak med deli:n lite längre upp på gatan.

telefonen mottar sms efter sms från folk som frågar hur jag mår, jag pratar med alla osloiter jag har på facebook. alla mina vänner är okej. jag är okej. vilken jävla tur. tur att sara bestämt sig för att gå på polet istället för att ta bussen, tur att jag tagit en tupplur istället för att traska omkring regeringskvarteren på väg hem, tur att emilia eller tora eller någon annan av mina kollegor inte har gått och köpt kaffe uppåt det området. tur i oturen att min pappa fick lunginflammation och att dom inte kunde komma idag heller. det hade varit stor risk att dom hade surrat omkring där för att leta efter mig.

jag blir knäpp. har tittat på nyheterna fyra timmar i sträck. samma bilder om och om igen, olika människor som frågas om samma saker och svarar likadant. samma kaos. det blir en presskonferens på tv. poliserna säger att man ska undvika stora sällskap eller arrangemang, hålla sig borta från oslos centrala delar, ta sig hem så fort som möjligt och stanna inne resten av kvällen. säger åt journalisterna och oss tittare att ta situationen på största allvar. "det är troligtvis inte slut än, utan en pågående aktion." kort därefter kommer nyheten om skottlossning på arbeiderpartiets ungdomsläger på utøya. en man förklädd i polisuniform har sagt att han ska föra rutinkontroll med tanke på terrordådet och därefter öppnat eld. man tror att flera är döda. ringer mamma, får inte tag på henne. ringer igen och igen, och till slut svarar en trött och sjuk pappa. han frågar hur jag mår och jag börjar gråta i telefonen. kan inte sluta. får prata med mamma, sansar mig lite. ännu en presskonferens på tv och vi lägger på. poliserna bekräftar sju dödade och två svårt skadade, med risk för fler. fortfarande ligger det x antal personer som man ännu inte fått ut ur dom bombade byggnaderna.

och nrk:s terrorexperter säger, "den här dagen kommer gå till norsk historia som den värsta sen andra världskrigets slut." jag kan inte annat än att tro detsamma.

kollar på kulturnyheterna och dricker vin. orkar inte laga mat, knaprar nötter och isolerar mig i bubblan, i min låga sinnesstämning och med mina tankar. pratar med lena från são paulo och försöker förlika mig med mig själv. väntar på att komma till någon slags insikt om vad det är jag borde göra, vad det är jag ska förändra för att inte hamna här. varje dag, alla dagar, är som en slags väntan inför vad som komma skall. när kraschen ska komma - som den alltid gör. förr eller senare. åh. livet alltså.

och samtidigt som jag känner mig helt miserabel här där jag sitter vet jag att det är just precis sånt här jag behöver. ett glas vin, lite deppig musik och ett stort fönster med en stor fönsterkarm och utsikt över gatan.